Kanske ska jag försöka en gång till. Se om pennan glöder. Om mina ord räcker till. Om glädjen att skriva finns där. För ibland känner jag längtan. Längtan att skapa ord, att låta bokstäver tala för mig. Men så kommer hindret, hindret som stavas tid. Men det är också andra tider nu. Så jag gör ett nytt försök.
Följ mig också på instagram: hemmahosvitthem.
Och jag drabbas av helg när jag egentligen behöver vardag men njuter av tidiga mornar trots ledighetens möjlighet till en lång morgonstund. Sätter mig på den vackraste stol jag vet och insuper renoveringens frammarsch. Författar några ord utan att skriva ned dem då minnet bevarar beskrivningen av den känsla som infinner sig. Hur kan man glömma så fort hur det en gång var? En bräda mindre, en nyans vitare, en vägg större. Så lätt att glömma vilken förändring det är. Men jag påminner mig själv och ler. Njuter.
November, och sen dog jag lite på grund av vinterns kyla och mörker. Sen började jag leva igen och räknar nu ner dagarna till våren. Och jag öppnade ögonen och såg hur huset växt, detta trots dagar som enbart unnade mig själv och ingen annan. Beskåda bilderna själv och förundras över framväxten av Vitthem.
Och då var fönstrena lite piffade. Tittar ut och till och med utsikten känns annorlunda. En annan vy och en annan verklighet återspeglas utanför mitt fönster. Eller så är det bara jag som ser världen på ett annorlunda sätt dag för dag. För relationen till verkligheten förändras. Den är inte bestående. Det går upp för mig idag, en dag som idag.
Sen söker jag efter någon. Den där någon som vi talar till i egen person, men som inte har ett ansikte och inte heller en själ. Någon har slarvat bort mina hörlurar. Någon har inte tvättat mina kläder. Någon har glömt att ringa snickaren. Någon har glömt boka taxi till morgonens tidiga resa. Någon, som även kallas Vem, bor väl i varje familj. Önskar jag kunde sätta dit hen.
Hur som helst. Imorgon kommer i varje fall någon hit och fixar skorstenen så att någon annan sen också kan sätta upp kakelugnen. Sen får vi se vem som får äran att sätta upp vårt kök.
Det närmar sig. Med små steg. Snart slipas golven och taken blir så blanka att man kan spegla sig i dem. Och varenda sekund, minut och dygn. Varenda vecka, månad och år är värd mödan. Och jag kan stå där och titta. Bara titta. Och till slut ser jag bilden av rummet. Så jag föreställer mig det. Varje gång ser det olika ut. En detalj som förändrats. En vrå som fått ljus. En färg som förvandlats till ngt annat. Det är en resa det här. En resa i att inte bara bygga ett hus, en personlig resa i tycke, smak och stil. En resa som utmanar oss. Samtidigt som den för oss närmare just oss.
Så var ytterligare en helg spenderad, njuter av höstens intåg och ser fram emot röda löv som prasslar under fötterna. Men det yttrandet får jag väl ångra när vinterns pinande vindar är komna. Husrenoveringen går med våra mått framåt i rask takt. Enligt andra, oförmögna att se det unika i det vi gör, går det åt bättre tider i irriterande låg fart. Men vi skiter i dem och gläds åt det stora i det lilla. Förutom lite förberedande höströj och förstärkning av golv försöker jag få lusten tillbaka att laga mat. Och det går rätt bra om jag får säga det själv.
En förkylning har blommat ut för att påminna mig om att jag lever. Men det hindrar mig inte från en lyxig after work igår eller godisätande idag. Känner fortfarande glädjen i kroppen efter en överraskande 30-årsfest och längtar nästan till 40-årsfesten. Nästan.
Plockar äpplen i vanlig ordning när hösten närmar sig. Väntar på att vindruvorna ska bli färska och städar ur källaren. Kalla vindar är på ingång och mörkret faller tidigare än väntat. När man börjar diskutera när båten ska upp så vet man med säkerhet att sommaren är över. Om man nu kan kalla det sommar. Önskar det fanns en månads vintersemester inplanerad. Nästa år får det bli så.
Ingen ångest, inga rynkor. Bara en kväll i världsklass med mannen som bjöd på mat. En flaska cava och en flaska rioja gick åt. Men det var det värt. Har nu en enda låt på hjärnan: TATA-dadada, TATA-dadada. Start spreding the news. I am leaving today. I want to be a part of it. NEW YORK, NEW YORK. Ja, i oktober drar vi. Tydligen.
Detaljer gör allt, utan symboliska värde säger ett hem ingenting. Därför kommer banksy-tavlor hänga på burberrytapeten och fågeln sitta utanpå buren istället för inburad i champagnerummet. Och lejontassarna i badrummet kommer bjuda upp till dans i musiken av porlande vatten då nagellacken på tassarna kommer säga mer en din egen spegelbild vid ett eventuellt badrumsbesök. Sen när man slår sig till bords vilar rumpan mot stolens stoppning som är prydd av farmors gröna 50-talsklänning, mina loppisfynd och andra klädtyger som prytt någons kropp vid utvalda tillfällen. Och kanske är det så att ord från förr blir tavlor, musiktexter dolda uppmaningar och glömd propaganda vänliga tillrop. Nu smids planer, vissa förbereds och andra sjösätts. Oavsett blir vårt hem fylld av symboler som talar till dig.
Så börjar semestern lida mot sitt slut och det blev väl cirka tre dagar som man kan likna sommar. Solen till trots ryms det kyla i vissa vindar som inte vill ge med sig. Var är somrarna med otaliga stunder av bad och smältande hetta? Vart tog somrarna med saft och bulle i skuggan vägen? Är de borta för all tid? Kanske vi växte ifrån dem. Kanske trettiåringen inom mig romantiserar hur det en gång var. Eller kanske vi har ett behov av att berättiga vårt husköp vid havet , att få uppleva en högsommar och därmed dubblera känslan av att tiden och pengarna är värd sin investering. Hur som helst så har vi tagit tillvara på de solstrålar som visat sig oh de tre varma heldagar som var bevarar vi nu i hjärta men hälsar dem tillbaka. För än är inte sommaren över.
Vitthem 